insikt nummer ett: stark är den som vågar visa sig svag
-

väntar på skärselden – detta vrålande inferno
väntar på det renande badet – kungsvatten
vill badas rostig och komma upp som krom

slipa av mig samsons man – med en vinkelslip
där den skriker sig hes när den ber om nåd
och spyr ur sig ett gnistregn av gammalt hat

-
det luktar lik om tid som inte rör sig
-

inträngd har man inte många andra val än att vara utåtagerande – kanske rentutav våldsam
men våld är ännu inget alternativ – vare sig mot mig själv *skitsnack* eller mot succubi herself – men går jag – så går jag inte ensam – jag tar min mara med mig – tro inget annat – för jag är ju ”sjuk” och då ska man driva den sjuke till påstådd sjukdom…. problemet – som med inqvisitionen – är att även den friske visar sjuka symptom när den drivs till vansinnets rand – där – mellan det fullkomligt absurda och limbo… det vet alla som deltagit i krig

jag gör vad jag gjort i ett decennium – väntar – bidar min tid – men saknar energin att sysselsätta mig med annat *det jag VILL göra* medan jag väntar… är så bestulen – och jag har låtit mig plundras – känner mig äcklig och smutsig som en bortbjuden hora…

…men jag gör mig medveten och lär med babysteg – ingen annan än jag är ansvarig för min tid – och tiden måste man förvalta – det finns så mycket utkomst av det jag/du/vi kan göra – inte bara för egen del – utan för så många fler – vilket ger mer energi… siktar dit anyway

-
försöker duscha mig ren med kunskap – som att smärtan varit min upplysning
-

sköljer min mun med kokande bly
badar min kropp i lava
sminkar mina ögon med en lödkolv

skär av mig min mun och vänder den upp och ner
jag syr dit den igen – och se – äntligen kan jag få le
stygnens bizarra leende

jag blöder… men jag lever…
-

soundtrack: watch?v=or52di0A66k